Sorgen efter ett barn som aldrig kom

Vad gör man när längtan efter barn aldrig går över? Simone i Karlstad skrev till oss och berättade sin historia om barnlöshet och sorgen som är förknippad med det.

“I nästan tio år försökte jag bli gravid men lyckades inte och nu kommer klimakteriet som en käftsmäll och talar om för mig att det är helt kört. Jag kommer att leva mitt liv, och dö, som barnlös och med sorgen efter det som aldrig blev.

När jag precis fyllt 30 år tog det slut mellan mig och min dåvarande kille. Jag hade under det sista året av vårt förhållande upprepade gånger tagit upp frågan om att skaffa barn. Han ville vänta, tyckte inte att det var någon brådska. Men jag längtade mer och mer efter barn och till slut konstaterade vi båda att det nog var bäst att göra slut. Vi vill ju så olika saker med vårt framtida liv. 

Det gick några år utan att jag träffade någon ny och jag började mer och mer fundera på att skaffa barn på egen hand. Jag hade en bekants bekant som hade gjort det och hon var en bra förebild. Jag tog reda på allt man behöver veta för att kunna skaffa barn själv och påbörjade en utredning med olika blodprover och ultraljudsundersökningar. Men mitt i allt detta träffade jag en ny man som det sa klick med direkt. Vi blev så förälskade och jag kände att han var rätt för mig på en gång. Och dessutom ville han också skaffa barn! Herregud vad glad jag var, nu skulle jag äntligen bli mamma. Och dessutom skulle jag få barn tillsammans med en person som jag älskade. 

Nu var jag 34 år och vi bestämde oss för att sätta fart på en gång. Det gick ett år utan att jag blev gravid, varje gång mensen kom bara grät och grät jag. Min man och jag påbörjade en utredning om varför jag inte blev gravid men man kunde inte hitta något fel vare sig på mig eller på min man. Vi blev rekommenderade att pröva IVF-behandling. Innan vi kom igång med behandlingen hade jag hunnit fylla 36 år.

Men både vi och de behandlande läkarna hade gott hopp om att jag skulle bli gravid. Men efter varje misslyckad behandling sjönk vårt hopp mer och mer. Året innan jag skulle fylla 40 år bestämde vi oss för att sluta försöka. Jag hade då gjort sammanlagt åtta stycken IVF-behandlingar utan att bli gravid. Vi gick i terapi, och försökte bearbeta sorgen på alla möjliga olika sätt men det är svårt att acceptera en barnlöshet när man inte själv har valt det.

Nu är jag som sagt i klimakteriet och min mens har jag bara haft sporadiskt det senaste året. Min man och jag har det, trots allt, fortfarande bra tillsammans men vi känner båda ett stort tomrum i våra liv. Jag har svårt att titta på mina vänners bilder på barn och barnbarn, som de lägger upp på Facebook och Instagram. Jag missunnar dem inte deras lycka förstås, men sorgen som bor i mig gör att jag helt enkelt inte riktigt klarar av att glädjas med dem. “

Simone i Karlstad

Ett litet barns hand i en vuxen hand, sorgen