Problem i underlivet kan inte alltid botas med endast knipövningar

Framfall är ett problem för många kvinnor och att inte bli sedd eller hörd av sjukvården gör att många lider i tystnad. Annie är en av dem. Under många år stod hon ut tills hon hittade läkaren som lyssnade.

“När mina barn kom till världen, förändrades mitt liv på ett mycket positivt sätt. Det enda som inte påverkades så positivt var mitt liv i de undre regionerna, alltså mitt underliv. Från att obehindrat ha kunnat hoppa runt på bl a aerobicsklasser började jag undvika att över huvud taget hoppa och studsa. 

Att hoppa studsmatta i trädgården tillsammans med mina barn var inte att tänka på, i alla fall inte om jag ville undvika känslan av att hela mitt innanmäte skulle skakas loss.

I början gjorde jag ingenting åt problemet, förutom en och annan knipövning. Det var väl så här det kunde vara för kvinnor… Men med åren tyckte jag att situationen förvärrades. Efter ca 15 år tog jag upp det här med en gynekolog under vår konsultation och frågade om operation. Det kom inte på fråga. Hon tyckte istället att knipövningar var svaret. Så jag gick plikttroget och köpte några knipkulor för att träna upp bäckenbottenmuskulaturen. Sedan gick jag aldrig tillbaka till den gynekologen.

Tiden gick och värre blev det. Nu började jag också få urinträngningar och när jag behövde gå på toaletten, och var hård i magen, fick jag börja hålla emot och putta tillbaka delar av min kropp som ville börja tränga ut ur slidan. Det var både deppigt och jobbigt att prata om. Men nästa gynekolog jag gick till några år senare hade bara samma råd att ge. Nej, operation är inte nödvändigt. Knip!

Ytterligare några år passerade och inte blev jag bättre. En dag på en tillställning träffade jag en kvinna som var barnmorska. Hur vi kom in på ämnet vet jag inte, men jag klagade i alla fall på gynekologer och på att de inte lyssnar. Varför ska en kvinna gå omkring med problem som kan rättas till? Hur blir man hörd? Hon svarade någonting i stil med att inte alla gynekologer har erfarenhet av att operera och då kanske de inte heller rekommenderar operation. Aha, jag har alltså vänt mig till fel gynekologer, tänkte jag.

Jag började höra mig för om rekommendationer på gynekologer som var vana vid att operera och valde att gå till en med stor erfarenhet. Vid mitt första besök hos den nya gynekologen frågade han mig om jag kände att jag hade vissa besvär från underlivet. Han ställde frågan. Jag behövde inte ens ta upp ämnet. Vilken lättnad att till slut bli sedd och hörd och att kunna få diskutera mitt problem med någon som hade en annan lösning än att knipa. Nu har jag ingenting emot att knipa – det behöver vi också göra – men det är ju faktiskt inte den enda lösningen på alla problem i underlivet.

I dag är jag opererad för dubbelt framfall sedan nästan ett år tillbaka och det är en stor lättnad. Ingenting buktar längre ut och urinträngningarna är mycket bättre och kontrollerbara. Innan operationen fick jag veta att min livmoder satt på plats, men att mina muskler var tunna och svaga och hade delat på sig. Jag hade alltså kunnat knipa tills jag var blå i ansiktet utan att det hade hjälpt. (Exakt så uttryckte sig nog inte gynekologen, utan det är min egen tolkning av vad han sade. ?) På grund av mina försvagade muskler hade livmodertappen töjt ut sig och hängde ner flera centimeter och både ändtarmen och urinröret buktade in i slidan. Operationen gjordes under lokalbedövning och jag fick åka hem igen samma dag. Konvalescensen varade sedan i ca tre veckor med blödningar som avtog med tiden. Inga tunga lyft fick förekomma.

Jag kan inte tycka att vi kvinnor ska behöva gå omkring med problem i underlivet. Sök vidare om ni inte får den hjälp ni vill ha och behöver. Stå på er! Ge inte upp! Att hitta rätt hjälp är fantastiskt!”

Annie 55 år