Oro och ängslan kan också vara symtom på klimakteriet

Mias mamma hade haft kraftiga vallningar när hon kom i klimakteriet och Mia trodde att det skulle bli likadant för henne. Men inga vallningar kom och det tog lång tid innan hon förstod att hennes egna klimakteriesymtom i stället utgjordes av oro och ångestkänslor.

”Min mamma fick enormt jobbiga vallningar strax innan hon skulle fylla 50 år och då det bara skiljer 20 år mellan oss och vi bor nära varandra här i Umeå, levde jag liksom ganska mycket ”med” i hennes klimakterium och såg hur allt detta påverkade henne. Och jag tänkte väl att det nog skulle bli ungefär på samma sätt för mig när den dagen kom.

Men inga vallningar och svettningar kom och inte fick jag några andra kroppsliga symtom heller – förutom några kilon som smög sig på min tidigare så spinkiga kropp. Kilon som inte ville försvinna, trots att jag tränade som vanligt och försökte tänka på vad jag åt och drack.

Däremot började – nånstans efter det att jag fyllt 50 år – en allmän känsla av oro och ängslan växa sig allt starkare i mig. Jag kunde också helt plötsligt drabbas av, kanske inte en riktig panikkänsla, men i alla fall nånting som liksom lade sig som en kall, våt filt över hela mig och totalt lamslog mig.

Och trots att det egentligen inte gick att relatera till något verkligt problem i min egen tillvaro, kunde jag börja gråta bara av att tänka på vissa saker. Som någon person som jag trodde for illa eller allt elände som finns i världen eller – det allra värsta – när insikten om att livet inte är oändligt slog mig. Det var som om jag då for ned i den värsta och djupaste dalen.

När jag var yngre var jag aldrig rädd eller orolig för nånting, men nu verkade oron ha barrikaderat sig i min kropp. Med mitt förnuft kunde jag ju inse att det inte fanns någon rationell förklaring till det hela, men det gick liksom inte att ”skärpa till sig” och skaka av sig den där känslan av ångest.

Att det skulle ha med klimakteriet att göra, slog mig faktiskt inte förrän jag ramlade in på Klimakteriportalens instagramsida. Och ju mer jag läste och förstod hur olika klimakteriet kan vara och hur det kan drabba kvinnor på så många skilda sätt, insåg jag att min oro sannolikt hängde ihop med detta.

Som tur var har jag en bra gynekolog och när jag berättade om mina känslor och tankar föreslog han faktiskt att jag skulle prova att ta hormoner i tre månader för att se om det blev bättre. Och döm om min förvåning när jag,  efter några veckors behandling, faktiskt började kände igen lite av mitt gamla, positiva jag!

Jag har nu använt min östrogenspray tillsammans med mina gestagentabletter i snart ett år och jag förundras fortfarande över det faktum att jag inte längre drabbas av den där lamslående, isande känslan av oro, rädsla och ängslan. Och jag vill verkligen rekommendera alla er kvinnor att – om ni kan – ta hjälp av hormoner. Det förändrade verkligen hela mitt liv!”

Mia, 54 år, Umeå