Är klimakteriet en evolutionär succé?

Människan är det enda däggdjuret på vår jord som genomgår klimakteriet. Hur blev det så? Läs läkaren och professorn i klinisk bakteriologi Agnes Wolds essä i Dagens Arena om »mormorseffekten« och klimakteriet som en evolutionär succé.

Förändringar i DNA:t hos människan har, skriver Agnes Vold i Dagens Arena, skapat en kvinna som inte behöver föda barn tills hon dör. Det kan tyckas ologiskt evolutionärt, men logiskt sett till den enorma betydelsen av hur väl barn överlever.

Klimakteriet är, konstaterar hon, något som skiljer oss människor från andra däggdjur. Schimpanserna och bonobo-aporna, våra närmaste släktingar, har inget klimakterium och inte några andra aporna heller. Endast späckhuggare och grindvalar delar denna egenskap med människan. Och de är inte nära släkt med människan, så från dem kan vi inte ha ärvt denna egenskap.

Mutationer i människan

Någon gång mellan apa och människa, eller hos den tidiga människan, uppstod, skriver Agnes Vold, en eller flera mutationer, förändringar i DNA-koden, som gjorde att människohonans ägglossning kom att upphöra relativt långt innan hennes liv tog slut.

Om klimakteriekvinnan födde sin första dotter vid 20 års ålder, och denna dotter fick sitt första barn vid samma ålder, var klimakteriekvinnan mormor när hon var 40, ungefär vid den tid då hon slutade få egna barn. Då hade plötsligt det barn som föddes inte bara en mor utan också en mormor, som kunde använda sin avsevärda erfarenhet till att ta hand om barnbarnet.

Evolutionär succé

Denna så kallade »mormorseffekt« har, skriver hon vidare, föreslagits förklara att klimakteriet blivit en av människans största evolutionära succéer. Gamla kvinnor kunde föra vidare vad de lärt sig genom livet till sina döttrar. De kunde passa sina barnbarn så de inte trillade i elden eller skadade sig på andra sätt. De kunde se till att deras gravida döttrar fick mat, så att deras barn föddes välnärda. De kunde samla nötter och rötter till barn och barnbarn.

I essän ifrågasätter Agnes Wold också problematiserandet av klimakteriet och hänvisar till forskning som visar att kvinnor i åldrarna då klimakteriet inträder faktiskt har betydligt bättre psykisk hälsa än både äldre och yngre kvinnor. Hon är även kritisk till den stora förskrivning av hormonpreparat som skedde under 1980- och 1990-talen och hon avslutar sin essä med en fundering om att klimakteriebesvären kanske blir lättare att förlika sig med om man tänker på vilken fantastisk biologisk uppfinning klimakteriet är. Detta då den, konstaterar hon, ger oss decennier av liv som inte står i den omedelbara reproduktionens tjänst!

Läs hela essän här.

människan gammal kvinna
Agnes Wold