“Jag har mått skit av hormoner!”

Det har alltid tagit emot att ta hormoner för jag har haft en stor rädsla för cancer. Jag har redan tagit så mycket under alla år när jag försökt bli gravid och alltid tänkt att det inte kan vara bra i längden.

Jag har behövt ta hormoner för att bli gravid och mådde aldrig bra av dem. Rent psykiskt mådde jag skit. Och jag minns att jag vid varje mens blev deprimerad, en bekräftelse på att jag inte blivit gravid. Samma mönster upprepade sig under tiden som hormonbehandlingen pågick, men med några få undantag (jag fick ju två fantastiska döttrar till slut).

Några år innan jag fyllde 50 började jag känna av klimakteriet, även om jag inte var medveten om det då. Min mens kom var tredje vecka och var mycket riklig och jag blödde igenom allt. Efter ett tag glesades mensen ut och det var skönt att slippa blöda så ofta. Jag började däremot svettas och blev gråtmild av ingenting. Inför min stundande 50 årsfest började jag träna och åt nyttigt. Jag gick ner 20 kilo och mådde mycket bättre än jag gjort på länge och mentalt kände jag mig stark. Helt plötsligt försvann min mens och jag trodde det hängde ihop med min viktnedgång.

Sedan följde några jobbiga år när en nära anhörig var sjuk. Jag fick svårt att sova, vaknade svettig flera gånger per natt och kände mig ständigt trött. Att träna orkade jag inte alls och alla kilon jag gått ner gick jag åter upp, plus lite till. Min midja blev rundare, kroppen värkte och jag hade migrän så gott som dagligen.

När jag var 52 hade jag inte haft mens på ett år. Jag var ständigt stressad och humöret gick upp och ned mest hela tiden. Jag mådde så dåligt, funderade på om det var fel på min sköldkörtel. Jag började läsa om klimakteriet och förstod då att det var där jag befann mig. Jag bokade tid hos min husläkare som tog prover men allt var bra. Jag kände mig inte trodd och till slut sökte jag hjälp hos en gynekolog. Hon skrev ut hormoner och jag sattes in på en kombinationsbehandling. Lite motvilligt började jag äta dessa med en förhoppning att må bättre. Det positiva var att sömnen blev bättre och mina svettningar lindrades. Men jag stod bara ut i två månader, av hormonerna fick jag alla tänkbara biverkningar. Migränen blev värre och jag kände mig deprimerad. I efterhand har jag funderat på om det också var min rädsla för hormoner som fick mig att sluta.

Min väninna tar bioidentiska hormoner och säger att hon mår jättebra. Just nu känns livet ganska tufft och jag har bestämt mig för att testa dessa trots allt. Det borde väl inte kunna bli värre.   

Viola, 55 år, Skövde