Ingrid kände skam inför klimakteriet

"Jag var oförberedd, klimakteriet var ingenting jag funderade speciellt mycket över. Ordet hade för mig en negativt klang och jag räknade iskallt med att tillhöra de cirka 20 procent av alla kvinnor som glider igenom utan att märka av det."

Eftersom min mor inte hade något som helst minne av sitt klimakterium trodde jag att det skulle bli enkelt. Nu blev det inte så. Att mensen försvann var bara skönt och jag förstod inte alls väninnan som kände stor sorg. Även om ett stråk av vemod kom över mig när jag rensade bort tamponger och bindor från badrumsskåpet. Icke fertil. Övergångsålder. Övergång till vad?

Det kändes otäckt fast kanske lite spännande också? Kroppen började go bananas, jag blev het och svettningarna rullade in som vågor eller snarare tsunamis flera gånger om dagen, korta och intensiva. Läsglasögonen immade igen och visst, det blir lätt komiskt och jag kunde absolut skratta åt det, men min inre skam var på allvar. Att jag plötsligt saknade kontroll över min egen kropp och nu var det inte längre koketterande åldersnoja. Åldrandet var ett fysiskt faktum. Jag skämdes lite som en klumpig tonåring, skämtade bort det.

Klart att man kan le åt klimakteriets konsekvenser men jag tröttnade snabbt på mitt eget självförakt. Varför förminska mig själv bara för att min hormoner trasslade till det med min persona. Jag började uppmärksamma att så fort ordet klimakteriet dök upp så var det med en lite nedlåtande ton eller en torr klinisk känsla. Den sista fasen. Tid att bli grov och grå, det stora raset med bitter rynkor. Klimakteriekärring. Det fanns inget stopp på negationerna eller så var det bara det bara dom som jag uppmärksammade. Konstigt egentligen eftersom jag seriöst upplevde att förändringarna i mig själv var rätt så intressanta och jag diskuterade gärna klimakteriet med andra. Denna nya fas som jag definitivt inte var ensam om.

Känslorna bestod av oro och förvirring som om jag var tonåring igen, kände mig osäker och ibland väldigt deppig. Vissa dagar var det som om jag hade tappat skärpan helt. Kände mig fruktansvärt ful, trög, osynlig och gråtmild men jag försökte ändå uppleva mig själv som ett fysiskt/psykiskt experiment, ansträngde mig för att behålla en viss distans och förlika mig. Inte helt lätt. Men vallningar i kombination med sexuella aktiviteter var till exempel härligt eftersom jag vanligtvis inte svettas så mycket och närheten till mina egna känslor gjorde att jag upplevde en stark intensitet. Vissa dagar kunde jag erfara en förhöjd närvarokänsla och emellanåt eufori speciellt i naturen och oväntade minnen dök upp.

Klimakteriet är en naturlig fas men inte mindre skum för det. I framtiden hoppas jag att vi kan ha ett mer avspänt förhållande till klimakteriet. Fast visst är det komplicerat, att sakna fysisk kontroll att svettas utan anledning, bli röd i ansiktet och folk undrar vad är det för fel på dig??  

För det vore ju enklare om man kunde säga – nu fick jag en vallning, alla förstod och så var det inte mer med det. Då skulle jag ju slippa stresskänsligheten i alla fall som gör det hela värre och som gör att jag helt tappar fokus. Nu äter jag östrogen och livet är enklare men även mer komprimerat. Vallningarna och muntorrheten är borta sömnen är bra och psyket mer stabilt. Men själv är jag fortfarande osäker på om jag ska ta det lilla vita pillret varje dag (lite skrämmande med tanke på eventuella biverkningar) och jag kan sakna berg-och-dalbanakänslorna, så kanske prövar jag att sluta ta medicinen, bråka gråta och svettas lite mer, bara jag får sova.”

Ingrid, 54 år, Göteborg