Framfall – ett dolt men vanligt och svårt problem

För ett år sedan drabbades Julie Larsson av framfall, ett dolt medicinskt tillstånd, som dock enligt vissa studier drabbar så många som varannan kvinna i medelåldern. Det hela slutade med att hon inte bara opererade framfallet utan även tog bort hela livmodern.

– Jag var 51 år då och blev ganska chockad när läkarens bekräftad att jag hade fått framfall. På nåt konstigt sätt kunde jag inte riktigt ta till mig det, utan tänkte att det nog skulle försvinna av sig själv, berättar hon.

Vid det första läkarbesöket konstaterade hennes läkare att det rörde sig om en ganska lindrig variant av framfall. Julie själv föreslog att hon skulle börja med bäckenbottenträning för att se om detta skulle räcka för att komma till rätta med symtomen.

–  Jag var hela tiden övertygad om, eller i alla fall hoppades, att det skulle gå över, men i stället blev jag bara sämre. Och efter några månader och en del tunga lyft ute i trädgården, gick jag tillbaka till min läkare, som då kunde se att jag drabbats av tre olika former av framfall, både vad gällde urinblåsan, livmodern och tarmen.

Ingen bättring av framfallet

I samband med det första läkarbesöket hade Julie börjat äta hormoner. En av anledningarna till framfall är brist på spänst i vävnaderna i underlivet, vilket i sig kan orsakas av östrogenbrist och tanken med att ta hormontillskott var för att se om dessa kunde ha en positiv effekt på framfallet. Och visserligen började Julie att må bättre efter att ha använt hormonpreparaten ett tag – och en del av de klimakteriebesvär hon lidit av tidigare försvann – men framfallet blev inte bättre.

– Vissa dagar kunde det kännas okej, medan jag andra dagar kände det som om jag hade en tyngd mellan benen som buktade ut. Och efter att jag på en firmafest dansat en kväll, visserligen väldigt försiktigt, kändes det mot slutet av natten som om alla mina inre organ sökte sig ned på dansgolvet… Då började jag äntligen fatta att jag nog i alla fall var tvungen att operera mig.

Lång och jobbig väntan

För många kvinnor i Sverige är det idag tyvärr en lång och tuff väntan på att få operationstid för en framfallsoperation, men tack vare att Julie hade en privat sjukförsäkring genom sin arbetsgivare gick det ganska fort.

– Men det är ju hemskt att det för så många andra är en sådan lång och utdragen process. Man kan ju verkligen inte säga att vården är jämlik när det för vissa kan ta flera år, men för mig bara tog några månader att få bra hjälp.

När Julies gynekolog skulle undersöka henne med ultraljud i slidan inför operationen, upptäckte hon dock att de stora myom som hon redan tidigare haft hade vuxit en hel del. Detta gjorde att livmodern var ganska stor och tung och var, enligt läkaren, sannolikt en följd av att hon ätit östrogen. Så hon rekommenderade Julie att inte bara åtgärda framfallet, utan att även ta bort hela livmodern.

– Och detta blev ju ännu ett chockbesked! Jag kände liksom att ”jag gillar ju mina organ och vill ha dem kvar”, men efter att ha tänkt igenom allt – och efter flera samtal med läkaren under några veckor, förstod jag att jag nog egentligen inte hade något val.

Och i början av september blev det så dags för operation på Carlandska sjukhuset i Göteborg.

– Allting gick väldigt bra, men det är ändå ett stort ingrepp och enligt läkarna kommer det att ta cirka sex veckor innan jag beräknas vara helt återställd.

Stor brist på information och förebyggande arbete

Trots att Julie själv har fått ett bra bemötande av den vårdpersonal som varit involverad i hennes operation, är hon väldigt kritisk till den totala bristen på information om framfall.

– Det är slående hur lite människor pratar om framfall. Trots att det en otroligt vanlig åkomma bland kvinnor i min ålder som har fött barn tidigare i livet, är det fortfarande väldigt tabubelagt att tala om det. Det finns dessutom väldigt lite skrivet om det – när jag själv försökte hitta information fanns det nästan ingenting på svenska, utan jag fick söka mig till ett fåtal utländska sajter, där jag kunde hitta bra information.

Hon skulle också gärna se ett bättre förebyggande arbete, som man exempelvis har i Frankrike, där nyblivna mödrar genomgår träning med en sjukgymnast redan på det första återbesöket efter sin förlossning. Och andelen kvinnor i Frankrike som får framfall eller urinläckage är betydligt lägre än i Sverige.

– Alla har ju återbesök hos en barnmorska efter sin förlossning även här och jag menar att vi borde börja redan då – direkt när unga kvinnor precis har fött sina första barn – och informera dem om vikten av att träna sitt bäckenbotten regelbundet, och framförallt visa hur!! Allt för att minska risken för att kvinnor, som jag, drabbas av framfall eller inkontinens längre fram i livet.

Läs mer om framfall på Vårdguiden 1177

…………………………………………………

Julie Larsson

Ålder: 52 år

Bor: på Västkusten

Familj: man och har fått två barn, varav ett, Olivia 17 år, är i livet

Arbetar: som Executive Assistant på ett internationellt bolag

På fritiden: umgås hon gärna med familj och vänner, läser och är ute i naturen

kvinna med framfall
Julie Larsson
framfall anatomi
kvinna framfall