Ulrika kom i ett för tidigt klimakterium

Ulrika möter mig på caféet i Enebyberg, strax utanför Stockholm, med ett glatt leende och pigga ögon trots att hon precis flugit in från ett tredagarspass fram och tillbaka till Chicago.

Ulrika möter mig på caféet i Enebyberg, strax utanför Stockholm, med ett glatt leende och pigga ögon trots att hon precis flugit in från ett tredagarspass fram och tillbaka till Chicago. Kanske är det yogapasset med favoritinstruktören, eller kanske är det den genompositiva inställning till livet som jag snart ska bli varse att hon har, som lyser igenom.

Hon har jobbat som flygvärdinna på SAS i snart 30 år och trots att yrket och arbetsförhållandena förändrats oerhört mycket under det senaste decenniet, trivs Ulrika fortfarande mycket bra med det kringflackande och oregelbundna livet. Ett liv som dock för snart tolv år sedan, tog en vändning som hon aldrig hade kunnat ana utgången av.

–       Jag vaknade en natt och bara visste att jag var sjuk. Jag hade inte ont någonstans men jag hade varit otroligt trött en längre period. Men samtidigt hade vi en tuff period på jobbet och många var utarbetade på gränsen till vad man kanske skulle kunna säga utbrända, så jag tänkte nog länge att det var ett normalläge.

Flytningar och blödningar

Hon hade aldrig tänkt på cancer i allmänhet eller livmoderhalscancer i synnerhet, men av någon outgrundlig anledning var det den cancerformen som hon insisterade på att hennes gynekolog skulle utreda henne för. Hon hade missat att ta ett av de cellprov som erbjuds av landstinget och hade under några månader haft lite flytningar och blödningar.

–       Men det var inget speciellt som jag kände stack ut. Förutom då den extrema tröttheten. Och av någon anledning som jag inte riktigt förstår än idag så sa jag till min gynekolog att ”jag tror att jag har fått livmoderhalscancer”. Men det trodde inte han utan menade att det nog snarare var så att jag hade kommit in i klimakteriet.

Ulrikas gynekolog gick i alla fall med på att göra en undersökning under narkos för att se om det fanns några cellförändringar.

–       Men de upptäckte ingenting konstigt då utan satte bara in en ny spiral. Och när jag sen gick därifrån kändes det så hemskt – som om ingen trodde på att den känsla som var så starkt för mig inte var sann.

Hade tolkat kroppens signaler rätt

Efter tre veckor kom emellertid svaren från vävnadsproven som tagits vid undersökningen och de visade på utbredd cancer i livmoderhalsen.

–       På nåt konstigt sätt så kände jag mig – om inte glad för det var jag så klart inte – men ändå lättad. Jag är verkligen ingen hypokondriker och har aldrig varit det, men jag hade faktiskt tolkat min kropp rätt.

Nu följde en tid med så kallad Brachybehandling (som är en strålbehandling som innebär att man kan ge en hög dos direkt in i tumören, men som också innebär att man måste ligga blickstilla i många timmar) och efter det operation och cellgift och mera strålning. Hemma väntade maken och de två sönerna, då sju och nio år gamla.

–       Men jag var hela tiden väldigt öppen inför barnen om att jag hade cancer. Jag sa till dem att ”man kan dö av cancer, men jag har fått den cancer som man inte dör av”. Och det accepterade de. Sen var de med mig på allt. De var besvikna på strålkanonen som ju inte alls var nån kanon men imponerade av sängen som kunde åka upp och ned.

Tuff strålbehandling

Tumören började strålas ned, vilket innebar en riktigt tuff period för Ulrika som samtidigt hade drabbats av diskbråck.

–     Jag mådde otroligt illa och hade diarré i flera månader.

Snart hade man fått bort så pass mycket av tumören att man sen kunde operera. Då tog man bort livmodern, äggstockarna och ett par centimeter av slidan. Eftersom cancern även spritt sig till vissa lymfkörtlar tog man även bort alla lymfkörtlar i buken.

När livmodern och äggstockarna inte längre finns kvar i kroppen kommer man direkt in i klimakteriet och efter operationen fick Ulrika östrogen utskrivet.

–       Men jag tog det inte under den första månaden och fick enorma svettningar, men eftersom jag var i så dåligt skick och multisjuk och i en så stor omvälvning så tänkte jag nog inte så mycket på om jag eventuellt var nedstämd eller hade sömnrubbningar.

Östrogenet har hjälpt

Men hon märkte ändå en stor skillnad när hon väl började ta östrogenet.

–       Framför allt märkte jag det på mina slemhinnor. Om jag inte tar östrogenet nu blir de enormt torra och det känns precis som om jag har en kraftig urinvägsinfektion.

Ulrika konstaterar att frågan om att ta eller inte ta östrogen idag är oerhört laddad.

–       Och trots att min egen mamma sannolikt fick bröstcancer på grund av att hon ätit östrogen, kan jag ändå tycka att det är så sorgligt att så många kvinnor inte vågar äta östrogen och istället går och mår dåligt. Det är helt galet och jag är helt säker på att inga män hade gått i flera decennier och bara stått ut med detta.

Halverar dosen

Idag är Ulrika 55 år och för ett par månader sedan beslutade hon, i samråd med sin läkare, att halvera dosen östrogen och samtidigt börja ta vagitorier två dagar i veckan.

–       Jag respekterar ju naturligtvis alla andras beslut men jag tänker själv absolut inte sluta att ta mina tabletter. Jag tycker att det är synd att man inte gör vad man kan och jag vill leva fullt ut tills jag dör. Varför ska man inte göra något åt det när man kan? Varför ska man gå med en massa besvär som depressioner, vallningar och torra slemhinnor när det faktiskt går att göra något åt det, frågar hon sig avslutningsvis.

Lyssna gärna på Ulrika i poddavsnitt 3

Skicka in din berättelse