Jag har valt ett liv utan barn och är nog inte en fulländad kvinna i mångas ögon

Tänk att det här med barnlöshet kan vara ett så laddat ämne 2019. Här kommer en rörande berättelse från en av våra läsare.

Jag är inte fertil längre, har passerat klimakteriet, men är tillfreds över att en graviditet inte längre är möjlig.

Jag har inte åstadkommit det många i min omgivning beskriver är meningen med livet, nämligen att få egna barn.

Jag är inte ledsen för det, har aldrig haft någon önskan om att bli mamma.

Jag lider inte av att jag aldrig fått uppleva hur det känns att bära, föda, amma eller att uppfostra barn.  

Jag mår inte dåligt över att mina egna gener inte kommer att föras vidare till en nästa generation.

Jag sörjer inte mitt barnfria liv, då jag har valt det själv och känner ingen avund gentemot dem som gjort ett annat val.

Jag vet att jag är provocerande för en del, följer ju inte normen som man sig bör i ett samhälle präglat av bilden av kärnfamiljen.

Jag är omgiven av förståsigpåare som högt och ljudligt poängterar vad jag går miste om.

Jag är innerligt trött på frågan om jag har barn och tvingas gång på annan både förklara och försvara mig och mitt handlande.

Jag blir ledsen av andras åsikter och kommentarer…

Jag vet att jag inte är ensam om att välja ett liv utan barn, men jag känner mig ofta ensam i den frågan.

Jag är barnlös men fulländad som kvinna ändå!

 

 

 

 

 

barnlös leende medelålders kvinna