Charlotte gick länge utan att förstå

"Det är egentligen märkligt hur lite det talas om klimakteriet och hur lite man känner till om det. Både som kvinna och inom sjukvården. Den bild jag hade av klimakteriet var kvinnor i 55-årsåldern som svettas mycket och är allmänt griniga. Klimakteriet var något som kommer sen. När mensen försvinner och man blir äldre. Men så var det inte alls för mig." Det berättar Charlotte i Malmö.

För mig började det inte alls så. I slutet av förra sommaren började jag känna mig allt mer konstig. Jag gick omkring med en ständigt närvarande klump i halsen, kände mig trött, nervös, orolig och rastlös. Nätterna med dålig sömn blev allt fler och jag kände i hela kroppen att något inte var som vanligt. Efter en tid bestämde jag mig för att det var dags att kolla upp vad det kunde vara.

Jag gick till vårdcentralen och fick träffa en läkare. En massa prover togs för en det ena, en det andra. Jag fick frågan om jag kände mig stressad, om det var mycket på jobbet. Och jovisst, det hade blivit en del förändringar och jobbet kan tidvis vara både stressande och krävande men inte på det sättet. Jag fick även frågan om jag kände mig deprimerad eller hade ångest. Nog kände jag mig “låg” och inte alls lika glad som innan. Men deprimerad? Ångest?

Tiden gick men det blev inte bättre. Jag blev allt mer rastlös, fick hjärtklappningar och svettades allt mer på nätterna. När jag kom hem efter jobbet var jag helt slut och kunde ha somnat klockan sex eller sju varje kväll. Problemet var att jag förmodligen hade vaknat efter bara en eller två timmar. Fullkomligt speedad. Gick därför till vårdcentralen igen. Nya prover togs och ett tag trodde jag nästan att jag trots allt var på väg in i den berömda väggen eller in i en slags depression. Jag sov allt mindre och allt sämre och hade inte heller mycket aptit. Kunde vakna av något som kan liknas med lättare panikångest på nätterna. Men det svåraste var trots allt känslan av att inte vara mig själv, inte känna igen mig själv längre.

Strax före jul bokade jag in ett tredje besök hos vårdcentralen och fick då träffa en kvinnlig läkare som efter 10-15 minuter av vårt samtal frågade om jag varit hos gynekologen. Hon bekräftade en misstanke som jag trots allt haft under en längre tid. I början av januari fick jag tid hos en gynekolog. Där konstaterades det mycket riktigt att jag gått in i klimakteriet. Så skönt att äntligen få svar! Jag var inte utbränd, inte deprimerad och höll inte på att bli galen. Det var bara hormonerna. Att få svar var en enorm lättnad.

Nu har det gått nio månader sedan min första kontakt med gynekologen. Jag har valt att använda hormonplåster, ärligt talat tror jag inte att jag skulle klara mig utan dem, och jag mår nu mycket bättre. Hjärndimman, yrseln och muskelvärken jag upplevde med jämna mellanrum under våren och sommaren har minskat avsevärt. De plötsliga djupa dipparna och gråtattackerna är borta. Sömnen har förbättrats.

Visserligen kan jag fortfarande känna mig låg och orolig ibland men inte alls på samma sätt. Vallningar och rusningar kommer också då och då men nu vet jag vad det är. Jag har alltid varit hyfsat noga med kosten och motionerat ganska regelbundet men det har blivit ännu viktigare för mig nu. Jag tar också olika kosttillskott som vitaminer och mineraler för att hjälpa kroppen att komma i balans. Meditation och yoga har också hjälpt mig att få lugn i kropp och sinne. Jag har behövt reglera styrkan på mina hormonplåster ett par gånger. Men det viktigaste är att jag har hittat tillbaka till mig själv igen. Jag är inte längre vilsen.

Jag var “bara” 45 år när det började och hade ingen aning om hur klimakteriet och förändringar i hormonbalansen kan påverka oss. Jag önskar bara att jag hade haft kunskap, fått svar och hjälp mycket tidigare. Det hade besparat både mig och min familj flera månader av oro och försämrad livskvalité.

/Charlotte i Malmö