Annas liv tog en helt ny vändning

Anna Grahn Danehammar är författare och förstelärare i svenska i Borås. För snart två år sedan förändrades hennes liv radikalt. Men det tog lång tid innan hon förstod varför. Och hur mycket klimakteriet faktiskt hade att göra med att hon inte kände igen sig själv och mådde dåligt.

Förrförra sommaren blev Annas liv väldigt konstigt. Hon blev trött, nere och håglös, men förstod inte varför.

– Jag visste ju inte att jag ”kommit in i” eller var i klimakteriet. Det enda jag hört innan var om ”kärringaflös” – alltså vallningar och att man svettades mycket. Min mamma hade gjort det i många år, men vi hade inte pratat mer om det (förrän nu). Så mina förkunskaper var små. Och därmed också min slutledningsförmåga kring saker jag gick igenom… Det var först vid en promenad med väninna där hon nämnde Mia Lundins bok ”Kaos i kvinnohjärnan” och hur hormoner kan påverka oss, som jag började fundera.

Visserligen hade Anna tidigare haft en depression, men detta var ändå annorlunda. Stressen var likartad men tankarna var annorlunda. Innan hade depressionen haft en konkret orsak som utlöst den. Nu kom allt utan påtaglig anledning och hon funderade mycket över livet och ännu mer på döden…

– Jag är den förste som förordar perioder i livet där vi stannar upp, reflekterar, summerar och hittar en ny eller annan väg framåt. Perioder där vi lär oss mycket, om vi vill och inte hamnar i den förödande bitterheten. Och visst lärde jag mig mycket av den sommaren och tog nya steg i livet. Bland annat utbildade jag mig till Tikvainstruktör (en sorts lugn stretch- och rörelseträning, för ande, kropp och själ) och jag och min man bestämde oss för att flytta från vår lägenhet mitt i stan till ett litet hus vid en sjö….Båda är saker som gett en helt ny dimension till livet. Och något jag mår mycket bra av nu! Men det hade inte behövt innebära så mycket onödigt lidande på vägen.

Tunga och mörka tankar

Och förutom att jobbiga nattliga svettningar blev värre och värre, blev de tunga och mörka tankarna ytterst ångestdrivande för Anna den sommaren. Hon kände inte igen sig själv och stod till slut inte ut. Hon sökte upp sin lokala vårdcentral där en trevlig, nyexaminerad, manlig läkare ordinerade anti-depressiv medicin och samtalsterapi.

– Alltså ”standardlösningen” vid psykisk ohälsa, utan någon fråga eller koppling till klimakterieproblem överhuvudtaget, konstaterar hon.

Men parallellt gick hon vid denna tid en kurs i mindfulness via företagshälsovården och började själv leta information överallt.

– Jag hamnade på Mia Lundins hemsida och där fanns det så många kvinnor som berättade om sina hormonella omställningar och ord som ”känner inte igen mig själv”, ”livet blev svart/vitt”, ”jag trodde jag höll på att bli galen” dök upp. Vilken fantastisk igenkännings-befrielse det var!

Hjälp av hormontillskott

På hemsidan skrev kvinnor om hur livet kommit tillbaka och hur deras vanliga jag återvänt när de börjat ta olika typer av hormontillskott.

– Jag gick då tillbaka till min läkare på vårdcentralen och berättade om all min nyvunna kunskap. Läkaren var mycket ödmjuk och sa att ”ja, detta borde jag så klart tänkt på och tagit med i beräkningen när en snart 50-årig kvinna kommer med dina besvär… men ska jag vara helt ärlig så ingick det väldigt lite om klimakteriet i läkarutbildningen…”

Efter att läkaren skickat en remiss, kom så småningom en kallelse till gynekologmottagningen på lasarettet.

– Och vid mötet där berättade jag om mina besvär och vad jag läst. Men läkaren (även denna gång en man) menade att de psykiska besvären var ointressanta och att det inte finns någon evidens på att det hänger ihop. Han ville bara prata om de kroppsliga besvären – svettningarna och att de kunde göra att jag sov dåligt och därför mådde dåligt. Men, försökte jag förklara, jag sov ju inte dåligt….

Stod på sig mot läkaren

Anna stod på sig och berättade att hon läst om att man kunde mäta hormonnivån, men det påstod sig läkaren inte ha hört talas om. Efter visst tjatande fick Anna träffa den kvinnliga överläkaren, som bekräftade att man kunde ta hormonprover.

– Men hon sa också att det behövde tas flera gånger för att säkerställa korrekt svar (beroende på var i menscykeln man befinner sig) och att mina egna upplevelser räckte för att ställa en diagnos. Hon gjorde sedan vanligt vaginalt ultraljud och förklarade att de inte får säga att klimakteriet kan påverka kvinnor psykiskt, eftersom det inte finns tillräckligt med vetenskapliga studier som stödjer detta. Men hon förklarade också att hennes beprövade erfarenhet av att ha jobbat som gynekolog i många år sa henne att det var just så.

Så överläkaren skrev ut lägsta dosen av östrogenplåster och eftersom Anna hade kvar sin hormonspiral behövde hon inte få något ytterligare gestagen eller progesteron, vilket annars behövs för att minska risken för livmodercancer.

– Ja, vad ska jag säga… redan efter några dagar upphörde svettningarna och ganska snart vände det också med måendet….Och nu har jag mått så bra i snart ett och ett halvt år. Så klart är det alltid flera faktorer som samspelar, som nytt boende, mer natur och träning, och mindre stress. Men absolut har östrogenplåstren hjälp mig enormt mycket!!

Jämställdhets- och klassfråga

Med all den personliga erfarenhet hon nu har av vårdens bemötande, konstaterar hon att kunskaperna inom svensk sjukvård verkar vara mycket bristfälliga kring den kvinnliga hormoncykeln och de senast rönen kring klimakteriet och hormonbehandling.

– Samtidigt kommer ju halva befolkningen förr eller senare i klimakteriet!! Och hur många av dessa kvinnor feldiagnostiseras inte och får antidepressiv medicin istället för balanserande hormonbehandling? Jag skulle vilja ha ett svar på varför det verkar finns så lite utbildning för läkare i klimakteriekunskap, varför sjukvården inte är uppdaterad i de senaste rekommendationerna och forskningsrönen, och varför det råder sån brist på mottagningar som kan hjälpa kvinnor att få hormoner. Som det är idag står mängder av kvinnor i kö till dyra privata kvinnokliniker i Sverige. Och då handlar det inte längre bara om att det är en jämställdhetsfråga, utan då har det också blivit en klassfråga, konstaterar hon uppgivet.

Förändringar på gång

Men det finns ändå vissa positiva signaler på att det ändå håller på att hända saker.

– Exempelvis är det glädjande att professor Mats Hammar nu, för Svensk förening för obstetrik och gynekologis (SFOG) räkning, håller på att skriva om de strikta råden som Läkemedelsverket och Socialstyrelsen gått ut med kring hormonbehandling. Enligt Mats Hammar har senare studier visat att östrogen snarare minskar risken för hjärt- och kärlsjukdomar hos kvinnor som börjar sin behandling före 60 års ålder än tvärtom. Och att kvinnor som får sin sista mens innan 40 till 45 års ålder till och med bör tillrådas hormonbehandling – även om de inte har några besvär, konstaterar hon avslutningsvis med ett leeende.

Klimakteriet drabbar kvinnor mitt i livet liv
Anna Grahn Danehammar