Panikångest och vallningar blev Vivekas vardag under klimakteriet

Det kommer in många berättelser till Klimakterieportalen. Viveka i Malmö är en av dem som skrivit till oss. Läs hennes berättelse här och skicka gärna in din egen historia också.

“Det var ett tag sen nu som jag fick min första vallning. Jag var på väg in till stan tillsammans med min man. Kort efter den första fick jag min andra och de höll i sig i ca 30 sekunder. Jag fattade direkt vad det var. Det hettade till i kroppen och sen la det sig. ”Jag fick min första vallning” sa jag till min man. ”Jaha!?”, svarade han.

Min mens var oregelbunden och hade hoppat över flera månader. Det var första gången det hänt och jag inte varit gravid eller ammat. Sedan följde år med oregelbunden mens. Lite jobbigt att inte ha koll på blödningarna. Hakade på min dotters menscykel ibland. Vad hände mer? Jag blev lite introvert, var inte sugen på att följa med på middagar och fester. Firade nyår ensam, i min sköna fåtölj med en god bok. Innan tolvslaget gick jag och la mig som om det skulle vara det mest naturliga på självaste nyårsafton. Jag var helt enkelt inte intresserad av att umgås med andra människor, även om de tillhörde mina närmaste vänner.

Jag började märka av att jag fick ont i mina leder. Gick upp i vikt, flera kilo det året och fettet satte sig runt min annars så smala midja. Efter ytterligare en tid blev jag känslig och gråtmild. Självkänslan var körd i botten och jag började inbilla mig saker. Min intuition som tidigare varit så stark var helt satt ur spel. Jag kunde inte lita på min magkänsla längre. Jag kände mig totalt desorienterad och började till och med ifrågasätta min egen existens. Behövde verkligen familjen mig fortfarande? De två äldsta hade ju redan flyttat hemifrån sen ett år tillbaka och de andra två skulle nog snart också lämna boet. Hur skulle livet bli för mig och min man?

Svettningarna blev värre. Jag började sova dåligt på nätterna, svettades, oroades, grubblade och mådde allmänt dåligt. Alltid trött. Den ena gråtattacken avlöste den andra. Jobbigt att vara så gråtmild hela tiden. Min aggressivitet försvann och jag kände mig som en osalig själ som svävade runt. Jag var ingen, märktes inte av min omgivning. Ville ibland bara störta ut i skogen eller traska ut i havet utan något mål i sikte. Panikångest ibland, och jag som knappt visste vad det var, hade aldrig upplevt det tidigare. Det var något som andra hade, men inte jag. Men någon slags ångest var det allt.

Mitt behov att vara nära min man blev fanatiskt. Jag sökte ständig kroppskontakt, behövde stilla min oro och nedstämdhet. Det positiva med det var att vårt samliv fick en nytändning och blomstrade. Lusten ökade och endorfinkickarna gav en själslig vila. Ständig träning var ett annat sätt som fick mig att må bättre. Kände mig euforisk (ett kort tag). Sedan slog allt till igen”.

Viveka 51 år i Malmö

ryggen på en kvinna som böjer sig framåt